Vad händer?

Haha jag säger då det.
Som många vet ska jag tillsammans med två klasskamrater åka till Barbados för att forska till vårt examensarbete. Jätteroligt och alla synonymer därtill, men för typ tionde gången nu börjar jag fundera på om det verkligen är värt det. Som vi har fått stå ut med motgångar av alla dess slag, och fastän nästan allt alltid har löst sig, är det ändå påfrestande att alltid tippa runt på tå i väntan på nästa käftsmäll. För hur bra det än verkar vara så finns det bara en sak man kan vara 100% säker på, och det är att någonting kommer att gå åt helvete.

Innan man åker på detta stipendiet måste man delta i en obligatorisk förberedelseutbildning. Denna utbildning skulle man anmäla sig till via hemsidan och sen, vad vi visste, var det bara att glida med. Åh, va dumma i huvudet man kan vara! Vi slappnade till och med av. Idioter. Att ta bilen till Härnösand där utbildningen hålls kändes som en bra idé (det var det inte) och vi lämnade campus vid 7 igår morse. Vid halv 6 på KVÄLLEN var vi framme och skulle anmäla vår ankomst i receptionen. Kvinnan på andra sidan bänken började rota bland namnbrickorna och vi insåg ganska snabbt att vi inte fanns med. Vi mötte kvinnans förtvivlade blick och började skratta. För det var bara det som fanns att göra. Skratta eller gråta. Jag kände en uppgivenhet sprida sig genom kroppen, jag blev varm av ilskan som sköljde över mig och var farligt nära ett fullständigt nervsammanbrott. Vår handledare hade glömt att bekräfta vår ansökan. Som vanligt strular det runt honom. Vi kunde inte sluta skratta, och stod där i entrén som tre hysteriska, trötta och hemlösa idioter. Vilket kaos. Haha!(?)

Kvinnan tyckte synd om oss och visade oss vägen till buffén och gav oss till och med varsitt rum att sova i över natten i alla fall. Så gulligt, tack Rut! Sådana gester uppskattas lika mycket som de är sällsynta tycker jag.

I morse möttes vi av en annan kvinna som kom med den helt fantastiska nyheten att vi var välkomna att stanna i alla fall och att det skulle lösa sig. Tack tack tack. Pjuh. Föreläsningarna idag sträcker sig mellan åtta i morse och nio i kväll och handlar om... ja. Det är just det... ingen av oss har den blekaste aning! Vi sitter ner och håller käften och fattar ingenting. Haha! Världsbanker och bistånd och organisationer och alla möjliga förkortningar. Det är helt sjukt. Vi har ingen aning om världsekonomin och hur det ser ut i vissa länder om 50 år? Dessutom ska alla andra här forska och skriva om politiskt inriktade ämnen som liksom är viktiga för att göra en skillnad. Vi ska observera matematiklektioner. Åh, skjut oss, vad vi längtar hem.