Ja, man kan ju undra lite vad som hände igår. Vi hade bestämt oss för att gå ut på campus, men det visade sig vara en alldeles på tok för lång kö, så vi tog oss in till stan i stället. Mig gjorde det egentligen ingenting, jag har aldrig varit ute i stan så det kunde ju absolut bli jättetrevligt! Vi tog oss in till centrum och ställde oss i kön till Café de Luxe. Och när vi stod där, ganska långt bak, och pratade och väntade och drack lite öl kom plötsligt en av vakterna fram till oss och sa att vi inte fick dricka öl om vi skulle stå kvar i kön. Vi förstod inte varför och frågade vad han menade och då bara slet han den ur händerna på AT och hällde ut lite av den framför oss på marken innan han gick och slängde den i soporna. Otrevliga idiot.
Hundra spänn skulle de ha i inträde och så var vi inne. Det första som slog mig var musiken. Det lät som om det var VM i supernintendo där inne. Vi svängde runt hörnet och på en liten liten scen längst in stod en tanig kille i tjugoårsåldern iklädd marinblå hawaii-inspirerad, kortärmad skjorta och hoppade och studsade till sitt egenkomponerade Super Mario-ljud som han verkade styra genom sitt PSP. Jag kom på mig själv med att se otroligt förvirrad ut. Folk stod och dansade till detta.. vad det nu var och verkade tycka att det var riktigt bra. Och när jag inte trodde att det kunde bli värre plockade hawaii-killen upp en mic och började rappa, och han började inte rappa på vilket språk som helst, nehejdå, tyska var språket han malde loss till och människorna på dansgolvet blev alldeles tokiga! Jag började skratta av ren förvirring och har aldrig känt mig så malplacerad i hela mitt liv. Vad var detta? Var i hela friden har jag hamnat? Alla runt omkring mig såg ut som en blandning av någon sorts punk-hippie och det är inget fel i det, men jag passade allt annat än in där. Jag var det svarta fåret och fattade ingenting.
När den tyskrappande supermariokillen sedan gick av den lilla lilla scenen pustade jag och JD ut och hoppades på att "vanlig" hederlig dansgolvsmusik skulle dra igång. Hon kände sig precis lika fel och förvirrad som jag och vi utbytte många frågade blickar mellan varandra inne på det skumma stället. De andra fuldansade så att det stod härliga till och vi försökte göra vårt absolut bästa. Fuldansa kan jag göra till mycket, men detta var för skumt för att jag skulle kunna hantera situationen, haha, gode gud. Det spelades lite mysko musik som ingen av oss hört innan ur högtalarna en stund, sedan äntrade ett par äldre män den lilla lilla scenen i stället. De såg trötta och onyktra ut. Väldigt speciella. Jag svalde hårt och höll tummarna för att de bara var där för att plocka bort utrustningen från Super Mario. Men nej. De satte sig vid sina instrument och det dröjde inte länge innan en man i femtioårsåldern med lockigt tunt hår och svart kajal under ögonen och hängselbyxor började gorma i micen. Han hade ett litet anteckningsblock i handen med låttexterna i som han höll framför ögonen samtidigt som han sjöng.. lät...
Jag och JD gav upp, meddelade de andra att vi drog och hämtade ut våra jackor och satte av mot McDonald's i stället. Sedan satt vi och tryckte i oss både pommes och dippar och hamburgare och skrattade åt hur dumt det hade känts där innan vi tog bussen tillbaka till campus.
Som det kan gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar