Då var det klippt

Det finns människor vars allra största rädsla är att gå till tandläkaren, absolut okej och helt normalt. Och jag tycker synd om dessa stackare, och jag kan verkligen förstå ångesten de känner. Jag har nämligen ett liknande typ att ångestframkallande besök jag måste göra till och från, fast till en helt annan arbetskategori- frisören. Till följd av att jag riktigt hatar att gå dit gör jag det mycket, mycket sällan. Så sällan jag bara kan. Men i förrgår i skolan när jag la huvudet i armarna över bordet i en det-är-så-fruktansvärt-synd-om-mig-gest då magkatarren blev alldeles för påfrestande, och SL tröstande började klappa mig på huvudet insåg jag i samma händelse att det kanske är dags att ta tjuren i hornen och sätta sig under saxen nu. "Haha, det är som att klappa manen på ett lejon" var allt SL behövde säga för att jag skulle inse att det förmodligen är på tok för slitet nu. Haha. Det är tur man har ärliga kompisar.

Jag bokade en klipptid direkt efter föreläsningarna igår, och hänvisades att sätta mig ner i en av stolarna. När jag slog mig ner framför spegeln slog två saker mig; 1, jag sjunker alltid ner i stolarna hos frisören. Tycker att det är assvårt att sitta rakt, glider alltid ner lite efter hand. Konstigt. Undrar om de lutar lite? 2, jag såg förjäklig ut! När jag gjorde mig i ordning som vanligt på morgonen var det inga speciella konstigheter. Jag såg fräsch ut liksom. Men i detta ljuset såg min spegelbild ut att tillhöra en sliten random-brud som var minst tio år äldre än mig själv. Funderade ett tag på att resa mig upp och gå därifrån, skämdes lite. Såg ju inte alls så hipp och fräsch ut som jag tyckte att jag gjorde hemma, och jag har ju för fanken varit ute bland folk hela förmiddagen. Ojojoj. Satt givetvis kvar och stirrade ner i knäet i stället. Frisören ställde sig bakom mig och gav sig på att reda ut mitt ruffsiga fågelbo av slitna hårtoppar med en liten kam. Ja, där har du och göra, tänkte jag. Sen flinade jag och sa att jag inte är håröm, så att det var bara att slita. Han skrattade tillbaka lite sådär försiktigt och jag tror att han blev lättad. Han var trevlig. Jag sa att han skulle klippa bort allt det slitna, oavsett hur mycket det var, för att det ser alldeles för illa ut nu. Okej, sa han, kammade upp en bit hår och visade hur mycket det handlade om. 4cm. Skjut mig. Bara kör på, suckade jag fram, finns inte mycket mer att göra. Min själ grät.

Jag skulle egentligen inte träna igår, eftersom benet blir allt annat än bättre. Trots det hade jag packat ner träningskläderna i väskan och planerade att smyga till gymmet i alla fall efter klippningen. Jag fick lite dåligt samvete när frisören sen började styla håret med en rad olika produkter för att det skulle bli snyggt. Han var så nöjd och glad och förklarade vad han använde och hur man kan göra för att det ska bli snyggt. Kände mig nästan som en skurk när jag tänkte på att jag bara fem minuter senare skulle slänga upp allt i en hästsvans och svettas och sista duscha och fixa det själv. Men jag sa ingenting.